Meny
Varukorgen

Ann-Mari med Towa, working kelpie, skickade denna fina berättelse. Tack för att jag fick chans att hjälpa er!

På väg mot ett friskare liv 

På våren 2015 så hämtade jag hem det sötaste lilla varelse som tänkas kan. Min working kelpie Towa. Detta var min tredje av samma ras så tyckte nog att jag hade lite vana o min första blev hela 17.5 år. Vår första tid tillsammans blev allt annat än vad jag hade förväntat mig. Hon bet mig, o hon bet minaföräldrar som skulle passa henne när jag jobbade. Inte det där vanliga valpbusebitandet utan hon bet verkligen. Överallt!!!!Hon ville inte heller ha någon beröring som att bli klappad, gosad o ligga i knät. Visst va hon ibland som vilken valp som helst, men för det mesta inte. Hon är en vallhund sa folk till mig när hon utåtagerade på det mesta. Hon måste aktiveras, men hur aktiverar man en hund som inte vill bli aktiverad. Som antingen biter eller drar sig undan. Jag började rätt snabbt misstänka att hon hade ont, men var? Efter att ha sprungit in i altandörren förstaveckan hemma så va hon halt av o till på sitt högra framben så i stort sett hela hunden röntgades, men inga fel hittades. Tog kontakt med en som jag visste va duktig på att behandla muskelskador o visst hittade hon var felet satt o Towa slutade halta, men problemen kvar stod. Fick kontakt med en fantastisk människa som behandlade problembeteenden hos hund o här fick jag verktyg o jobba med så att jag ändå fick en hund som va lite mer hanterbar i vardagen. Hon tog även hem henne till sig under ett par dygn o som hon sa: att den här lilla hunden har ett hjärta av guld, men något felas henne. Och det visste jag ju. Hon va ju absolut inte någon elak hund. Tiden gick o vi kämpade på Towa o jag. Och så kom den dagen när hon började behöva ut tidiga mornar o äta gräs. Magen kurrade också något förfärligt på henne. Sedan kom dom nattliga spyorna o en morgon upptäcker jag att hon spytt blod. Akuttid till veterinär där hon sattes in på magkatarrsmedicin o allergifoder. En gastroskopi gjordes också som inte gav så många svar. Jag tyckte dock inte att hon blev så mycket bättre. Hon slutade iofs att spy, men istället kraschade magen på henne o hon började få diarréer. Och en dag så bajsade hon blod. Det va en fredag em o jag va tvungen att ringa djursjukhuset som hade helg o kvällsöppet o det är jag så tacksam för idag. Den helgen hade nämligen den veterinär som va specialist på mag- tarmsjukdomar jour. Towa lades in o på måndagenskulle en gastroskopi göras som va mer omfattande än den som gjorts innan. Äntligen så fick jag svar på allt. Towa hade en kronisk mag-o tarmsjukdom o en foderallergi. Hon hade b12 brist eftersom tarmen inte haft förmågan att ta upp b12. Det va ju ingen rolig prognos, men samtidigt så fick jag ju äntligen veta varför min lilla hund varit som hon varit hela tiden. Vem kan koncentrera sig eller tycka om beröring om man hela tiden går omkring o har ont. För som veterinären sa så va detta med all sannolikhet en sjukdom hon fötts med. Hon sattes in på cortison, b12 o allergifoder o mådde bara bättre o bättre, men min veterinär visste att jag inte va så förtjust i att ge torrfoder, men färskfodret hon ätit innan va inte o tänka på eftersom skulle hon något annat än allergifodret så måste det innehålla ett protein som hon aldrig ätit innan. Och jag hade tur igen. Hon kände en tjej som sålde färskfodret MUSH. Vi började med att hon fick äta renkött under en längre tid o idag har vi gått över till Mush Vaisto ren, älg o lamm, vilket funkar jättebra. Probiosa får hon också varje morgon på maten för att det är extra bra mot hennes mage. När jag nu skriver det här så har hon varit cortisonfri i nästan två månader. Vi tar en dag i taget o gläds över hur bra min hund mår o hur tacksam jag är att jag hade turen o få rätt veterinär o som tipsade mig om MUSH. Jag vet att min hund har en kronisk sjukdom o därför låter jag överskriften på den här berättelsen va På väg mot ett friskare liv.




Sofie med finska lapphunden Aragorn berättar om sitt foderbyte till färsk mat:

Min hund heter Aragorn och är en Finsk Lapphund född 2009. Han är uppvuxen på torrfoder och fick äta det tills 2013 då vi bestämde oss för att gå över till färsk mat. Aragorn har aldrig gillat sitt torrfoder, han matvägrade flera gånger i veckan och åt nästan aldrig hela sin ranson. Ofta luktade han misstroget på matskålen innan han gick därifrån utan att äta något. Han hade mycket tandsten och luktade illa ur munnen så vi försökte ge honom olika slags ben. Hudben grävde han ner utan att tugga på dem alls - vi hade ben i rabatter, blomkrukor, bokhyllor, under mattor och på andra oväntade ställen och till slut gav vi upp de försöken. Märgben var han inte heller så förtjust i och hans tänder blev värre i snabb takt. Jag har ett intresse för mat och kosthållning och kände rätt tidigt att jag skulle vilja börja ge min hund färskfoder men fortsatte ändå med torrfoder eftersom det var praktiskt.

Aragorn har aldrig varit speciellt känslig i sin mage men har ändå haft diarré då och då, åtminstone ett par gånger om året. Det har dock alltid gått över av sig själv efter några dagar, och jag har inte tänkt så mycket på det. Förra vintern gav vi Aragon burkmat för att lyxa till det lite en dag, det hade han fått förr och tålt det. Den här gången fick han dock diarré som vägrade gå över och trots skonkost var han fortfarande inte bra efter tre veckor. I den här perioden var han ofta sjuk, vi avverkade kennelhosta, noskvalster och hes hals på ett par månader. I samma veva kom jag i kontakt med Maria. Jag hade redan funderat på att börja med färskt foder men tyckte att det var krångligt eftersom jag skulle bli tvungen att köpa en ny frys för att få plats. Efter att ha pratat med Maria och läst på om färskutfodring var jag till slut övertygad om att det skulle bli värt besväret. När Aragorns diarré vägrade ge med sig fick jag rådet att sluta med skonkost och börja med vom istället - och så skedde vår övergång till färskt foder. Diarrén försvann direkt och har lyst med sin frånvaro sedan dess.

Vilka förändringar har vi märkt då?

Idag har Aragorn en enorm matglädje! Så fort man öppnar frysen eller rör hans matskål kommer han som ett skott och ser förväntansfull ut. Maten fungerar också som berikning eftersom den kommer i olika smak, konsistens och form. Andedräkten är bättre och tandstenstillväxten verkar gå långsammare. Pälsen glänser och hullet är fint. Förr hade Aragorn för vana att tömma sin vattenskål efter kvällsmaten med följden att vi ofta fick gå ut mitt i natten med en akutnödig hund. Det händer aldrig längre eftersom han dricker mindre och jämnare (fodret innehåller vätska). Och för att återgå till skitsnacket som ju är i stort fokus; skiten luktar väldigt mycket mindre och kommer i betydligt mindre mängd.

Jag har försökt tänka ut vad som är negativt med den nya maten och kommit fram till att för Aragorn är det enbart fördelar. På det sätt jag har valt att utfodra, med färskfoder som grund och diverse kött och kosttillskott, blir det lite dyrare om man jämför med torrfodret. Det tar också lite mer tid och engagemang att knåpa ihop matsedeln och portionerna. Det blir dock lättare ju längre man håller på, och jag tycker faktiskt att det är lite kul också. Framförallt känns det väldigt bra att jag kan erbjuda min hund näringsrik mat som är naturlig för honom att äta, och att han har hittat sin matglädje. Både jag, Aragorn och Aragorns husse är överens om att vi aldrig kommer att byta tillbaka till torrfoder!




"Detta är Lucky som är en blandras (border collie/jaktlabrador/groenendael), på första bilden är han 4 år gammal. Smått överviktig, omusklad, klåda, lat utan fart, liten arbetslust (med tanke på de raser han är), reaktiv, spyr galla flera gånger i veckan och med dålig matlust. Denna bild är F.B = Före BARF. Lucky är uppväxt på billiga torrfoder och 2009-2010 började Luckys personlighet förändras- från att vara en lydig och snäll farbror till en reaktiv hund. Jag var säker på att felet inte satt psykiskt utan fysiskt och följden blev år av veterinärbesök varje månad. Under åren har diverse olika eventuella diagnoser uppkommit men ingen har varit korrekt. Hösten 2012 skulle Lucky göra sitt fjärde tonsillektomi och i samband med detta lyckades jag få veterinären att gå med på att göra ett gastroskopi med. Detta visade att Lucky lider av kronisk gastrit (kronisk magkatarr). Vi började medicinera men utan verkan. Vi fann Maria (eller om hon fann oss?) vintern 2012-2013 när jag kände att jag var nära att ge upp. Vi bestämde oss för att göra ett sista försök att få Lucky bra, för det är han värd! Han sattes över på en detox/utrensningskost med vom som grund. Snabbt såg jag en skillnad: han började gå ner i vikt, bytte päls, klådan minskade och han slutade spy. Fantastiskt, men bättre blev det! Idag, lite över ett år efter att jag mött Maria, lever Lucky på en BARF-kost och äter allt som en frisk hund kan äta. Den andra bilden är en relativt nytagen bild på Lucky (2013 reds anm.)

7 år gammal är han i sitt livs form. Han har sådan enorm livsglädje, arbetslust, energi, fart och motor. Min bästa vän har inte bara blivit frisk utan han har även förvandlats till hunden jag drömde om när han köptes in; den ultimata arbetshunden och tävlingskompanjonen. Han ligger på en bra vikt, hans kvalsterallergi märks knappt av längre (också tack vare Maria som tipsat om bra tillskott för att minska klådan), han är välmusklad, har fina tänder utan minsta antydan till tandsten (helt utan att jag skrapar eller borstar tänderna) och han är inte längre reaktiv. Jag kan egentligen bara spekulera kring vad som skapat hans "problem", men JAG VET att det är tack vare Maria och bytet till BARF som jag fortfarande har min bästa vän i livet."

Stephanie 

      

Du har varit inaktiv för länge, din session är inte giltig längre.

Ladda om sidan