Meny
Kundvagn

Billy är en 12 år gammal Bichon frisé. Han är en härlig kille, oerhört snäll och lugn mot såväl vuxna som barn. Billy har under sina första levnadsår fått allergi med besvär så som klåda och hotspots på huden. Han har besökt veterinärer flera gånger som ej kunnat hjälpa med annat än kortison, vilket vi såklart försökt undvika i största möjliga mån. Vi har istället försökt undvika viss mat, så som kyckling till exempel. Av veterinären har vi även fått allergifoder, men med ej så jättelyckat resultat. Klådan har minskat, men ändå alltid varit där. När Billy var 2 år började han äta färsk foder som hjälpte honom mycket, men ej var av samma kvalité som det färska fodret från Mush.


De senaste 3-4 åren har vi börjat ge Billy Mush Wild, det jag ångrar mest är att vi inte började med detta foder redan från början. Fodret har endast gett oss positiva effekter. Billy är helblind på ett öga, detta uppkom dock långt innan vi började med fodret och är ett genetiskt hälsotillstånd. Efter att vi började ge honom fodret har han fått en oerhört fin päls, inga mörka fläckar runt munnen utan pälsen är oerhört vit och fin. Vid besök hos veterinär beundrar dem hans goda hälsa vilket jag tror är ett resultat av fodret från Mush. Billys allergier har försvunnit och kortisonet är ett minne blott. Han är pigg för sin ålder och längtar till varje måltid som han snabbt äter upp  Hans favorit är Wild Mush, (ren, lamm och älg)

Hälsningar
Alma
 


 

 

 

Annies berättelse om sina katter Lova och Meja:
Man hör ofta prat om hur kräsna katter är och att de bara nöjer sig med det bästa. Jag som är kattägare kan verkligen hålla med om detta. Det enda mina katter äter är MUSH. Glöm allt vad skinka, leverpastej och dyr blötmat heter. I vårt hem är det bara MUSH som gäller (och en av dem älskar Tacos, men det är nog mer hon som är konstig.. ) Men vad är då MUSH? MUSH är helt enkelt inga konstigheter. Inga konstiga tillsatser eller konserveringsmedel. Inga konstiga spannmål, utan bara rätt och slätt bra mat för katterna. Tittar man på hur maten ser ut och luktar så hade jag nog inte sett någon skillnad mot färdigköpta köttbullar. Mer än då att MUSH garaterat innehåller en betydligt högre kötthalt.. 

Varför fodrar jag med Mush? Jag har helt enkelt sett alla grymma fördelar med att ge katterna riktigt bra mat. Många motståndare kontrar ofta med att det inte är tillräckligt att ge färskfoder för katterna utan att de behöver alla tillsatser för att växa som de ska. Ja det finns absolut en poäng i detta men det är det som är själva grejen med MUSH, man har bevarat nyttigheterna istället för att processa bort dem och behöva tillsätta det på nytt på konstgjord väg som det är i de flesta andra kattfoder. Då ger jag hellre naturligt och nyttigt. En annan sak som jag har stött på är att långhåriga katter behöver specialfoder för att det går åt energi till att ta hand om pälsen, inte helt orimligt men vet inte om det är sant. Vad jag säkert vet är att det inte är några konstigheter när man har MUSH. Båda mina är ganska långhåriga, Lova har lite längre och tunnare päls och Meja har kortare men tätare. Jag ska erkänna att jag aldrig borstar dem, de behövs helt enkelt inte. I alla fall inte mer än vid fällning. De har aldrig haft varken en tova eller stött upp en pälsboll utan bara förunnats med len välmående päls. Spänningen när matleveransen är på platsFör de som säger att färskfoder inte ger tillräckligt med näring kan vi ta Lova som exempel, februari 2018 välkomnade jag en liten liten tuss till kattunge. Minstingen i kullen var hon och var inte större än att hela kroppen fick plats i min öppna hand trots att jag hämtade henne vid 15 v istället för det vanligaste vid 12v. Och inte nog med det så fick jag veta efter jag hämtat hem henne att syrran hade kattsnuva och såklart bröt det ut på stackars lilla Lova också.

 

Nu är hon istället en frisk och välmående ungkatt som lever livet. Från dag 1 har hon ätit MUSH och det har aldrig varit några konstigheter. Spänningen är alltid olidlig när kylskåpet öppnas och förväntan är stor om den välkända burken med mat kommer fram eller inte. Och så fort den syns; då  är det kapplöpning till matskålen med lillasyster som gäller.Exempel nummer två har vi i minstingen här hemma, Meja. När jag köpte Meja fick jag av uppfödaren restriktioner att hon absolut inte fungerade på något som helst annat foder än Royal Canin för kattungar, det var också det enda mamman kunde äta utan att det luktade hemsk i lådan. Meja kom som en normalstor kattunge men med en väldigt spänd och öm buk. Så fort man lyfte henne eller klämde lite på magen så pep hon. Och ja, lådan luktade HEMSKT. Planen när hon kom hem var att fortsätta på samma foder som innan, eftersom jag tyckte det räckte med omställning att få ett helt nytt hem, och sedan tids nog fasa över henne på MUSH istället. Det gick sådär. Försök få en kattunge äta torr tråkig mat när storasyrrans buffé står uppdukad en armslängd bort... Så efter 2-3 dagar var det bara att ge upp det där torrfodret och Meja var nu också en MUSH-katt på heltid. Hur blev det då med magen? Det tog en vecka, sedan var magen helt normalt igen och inga pip kom heller fram när man klämde på den. Och i lådan var det en kollosal förändring. Alla som har testat MUSH vet att lukten av kattkiss är ett minne blått. Det luktar helt enkelt inte längre. Jag tror att Lova kissat inne en gång, jag körde näsan i det men kunde ändå inte hundra procent säga att det var Lova eller om det var tvättmaskinen som var boven.. SÅ lite luktar det. För Meja var det otroligt stor skillnad även på avföringen, så fort torrfodret var ute ur systemet gick det att rensa lådan utan att hålla andan igen.t.v. Meja 12 v. gammal  , t. h. Meja 9 månader

Så för mig var det ett solklart val med MUSH. Jag tycker det är enkelt att hantera, mitt tips är att ha en burk i glas för upptiningen av maten. Betydligt enklare att hålla rent gentemot en plastlåda som gärna blir lite äcklig efter ett tag. Jag lägger helt enkelt i 5-6 frysta "köttbullar" till varje mål i burken i kylen som sedan är lagom tinat till nästa mål, morgon och kväll. Svårare än så är det inte. Och ska man ut och resa så brukar jag göra portionspåsar och ta med mig. Vill man snabbvärma är mitt tips att göra upp ett vattenbad så går det på ett kick. Så testa du också! På Animalis Foder i Växjö finns alla sorterna tillgängligt och dessutom får du alltid grymt kunnig och personlig service!Två nöjda tjejer med hemmabygda matbaren som blev mycket uppskattad!

 

 

Detta är Jennies berättelse, om en matvägrande nakenfis! 

Eragorn är en liten mexikansk nakenhundskille på 9 år. Han har alltid varit svår med maten. Han har inte velat äta, det har varit för mycket ljud osv. Då han alltid varit mager och svår att få upp i vikt har vi sprungit efter honom, alla har varit knäpptysta o inte rört sig när han ska äta, vi har matat i sovrummet med dörren stängd. Ganska jobbig situation för alla. Första gången jag o Eragorn kom i kontakt med Mush Wild var vi med en kompis o hennes hund o fotade tranor och hennes hund åt detta foder. När hon gjorde i ordning mat till sin hund satt Eragorn nedanför och dreglade. Det har aldrig hänt. Han fick smaka några bullar o älskade dem. Jag o maken bestämde oss för att byta till mush wild och sen dess har han inte vägrat äta en enda gång. Han slukar maten och är till och med visar att han vill ha sin mat. Så skönt. Detta har varit positivt nog för oss men som bonus har även hans skinn blivit bättre, mjukare och inte lika torrt. Han har hållit rätta vikten och fått "de rätta proportionerna". Vi alla älskar Mush och en stor fördel är de portionsformade bullarna som dessutom inte luktar speciellt mycket. I slutet av oktober utökades vår lilla flock med en spansk gatuhund som har namnet Bart. Bart är en pälsad herre på ca 4 år. Även på honom ser vi förändringar för han äter

 såklart samma foder. Hans päls är glansigare, han har också ändrat proportionerna lite. 

Han älskar också Mush Wild och slukar sina portioner i ett rasande tempo. Så i vår familj är både fyrbeningar och tvåbeningar supernöjda och tacksamma att vi hittade Maria och fodret Mush.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ann-Mari med Towa, working kelpie, skickade denna fina berättelse. Tack för att jag fick chans att hjälpa er! 

På väg mot ett friskare liv På våren 2015 så hämtade jag hem det sötaste lilla varelse som tänkas kan. Min working kelpie Towa. Detta var min tredje av samma ras så tyckte nog att jag hade lite vana o min första blev hela 17.5 år. Vår första tid tillsammans blev allt annat än vad jag hade förväntat mig. Hon bet mig, o hon bet minaföräldrar som skulle passa henne när jag jobbade. Inte det där vanliga valpbusebitandet utan hon bet verkligen. Överallt!!!!Hon ville inte heller ha någon beröring som att bli klappad, gosad o ligga i knät. Visst va hon ibland som vilken valp som helst, men för det mesta inte. Hon är en vallhund sa folk till mig när hon utåtagerade på det mesta. Hon måste aktiveras, men hur aktiverar man en hund som inte vill bli aktiverad. Som antingen biter eller drar sig undan. Jag började rätt snabbt misstänka att hon hade ont, men var? Efter att ha sprungit in i altandörren förstaveckan hemma så va hon halt av o till på sitt högra framben så i stort sett hela hunden röntgades, men inga fel hittades. Tog kontakt med en som jag visste var duktig på att behandla muskelskador o visst hittade hon var felet satt o Towa slutade halta, men problemen kvar stod. Fick kontakt med en fantastisk människa som behandlade problembeteenden hos hund o här fick jag verktyg o jobba med så att jag ändå fick en hund som va lite mer hanterbar i vardagen. Hon tog även hem henne till sig under ett par dygn o som hon sa: att den här lilla hunden har ett hjärta av guld, men något felas henne. Och det visste jag ju. Hon va ju absolut inte någon elak hund. Tiden gick o vi kämpade på Towa o jag. Och så kom den dagen när hon började behöva ut tidiga mornar o äta gräs. Magen kurrade också något förfärligt på henne. Sedan kom dom nattliga spyorna o en morgon upptäcker jag att hon spytt blod. Akuttid till veterinär där hon sattes in på magkatarrsmedicin o allergifoder. En gastroskopi gjordes också som inte gav så många svar. Jag tyckte dock inte att hon blev så mycket bättre. Hon slutade iofs att spy, men istället kraschade magen på henne o hon började få diarréer. Och en dag så bajsade hon blod. Det va en fredag em o jag va tvungen att ringa djursjukhuset som hade helg o kvällsöppet o det är jag så tacksam för idag. Den helgen hade nämligen den veterinär som va specialist på mag- tarmsjukdomar jour. Towa lades in o på måndagenskulle en gastroskopi göras som va mer omfattande än den som gjorts innan. Äntligen så fick jag svar på allt. Towa hade en kronisk mag-o tarmsjukdom o en foderallergi. Hon hade b12 brist eftersom tarmen inte haft förmågan att ta upp b12. Det va ju ingen rolig prognos, men samtidigt så fick jag ju äntligen veta varför min lilla hund varit som hon varit hela tiden. Vem kan koncentrera sig eller tycka om beröring om man hela tiden går omkring o har ont. För som veterinären sa så va detta med all sannolikhet en sjukdom hon fötts med. Hon sattes in på cortison, b12 o allergifoder o mådde bara bättre o bättre, men min veterinär visste att jag inte va så förtjust i att ge torrfoder, men färskfodret hon ätit innan va inte o tänka på eftersom skulle hon något annat än allergifodret så måste det innehålla ett protein som hon aldrig ätit innan. Och jag hade tur igen. Hon kände en tjej som sålde färskfodret MUSH. Vi började med att hon fick äta renkött under en längre tid o idag har vi gått över till Mush Vaisto ren, älg o lamm, vilket funkar jättebra. Probiosa får hon också varje morgon på maten för att det är extra bra mot hennes mage. När jag nu skriver det här så har hon varit cortisonfri i nästan två månader. Vi tar en dag i taget o gläds över hur bra min hund mår o hur tacksam jag är att jag hade turen o få rätt veterinär o som tipsade mig om MUSH. Jag vet att min hund har en kronisk sjukdom o därför låter jag överskriften på den här berättelsen va På väg mot ett friskare liv.

 

 

Sofie med finska lapphunden Aragorn berättar om sitt foderbyte till färsk mat:

Min hund heter Aragorn och är en Finsk Lapphund född 2009. Han är uppvuxen på torrfoder och fick äta det tills 2013 då vi bestämde oss för att gå över till färsk mat. Aragorn har aldrig gillat sitt torrfoder, han matvägrade flera gånger i veckan och åt nästan aldrig hela sin ranson. Ofta luktade han misstroget på matskålen innan han gick därifrån utan att äta något. Han hade mycket tandsten och luktade illa ur munnen så vi försökte ge honom olika slags ben. Hudben grävde han ner utan att tugga på dem alls - vi hade ben i rabatter, blomkrukor, bokhyllor, under mattor och på andra oväntade ställen och till slut gav vi upp de försöken. Märgben var han inte heller så förtjust i och hans tänder blev värre i snabb takt. Jag har ett intresse för mat och kosthållning och kände rätt tidigt att jag skulle vilja börja ge min hund färskfoder men fortsatte ändå med torrfoder eftersom det var praktiskt.

Aragorn har aldrig varit speciellt känslig i sin mage men har ändå haft diarré då och då, åtminstone ett par gånger om året. Det har dock alltid gått över av sig själv efter några dagar, och jag har inte tänkt så mycket på det. Förra vintern gav vi Aragon burkmat för att lyxa till det lite en dag, det hade han fått förr och tålt det. Den här gången fick han dock diarré som vägrade gå över och trots skonkost var han fortfarande inte bra efter tre veckor. I den här perioden var han ofta sjuk, vi avverkade kennelhosta, noskvalster och hes hals på ett par månader. I samma veva kom jag i kontakt med Maria. Jag hade redan funderat på att börja med färskt foder men tyckte att det var krångligt eftersom jag skulle bli tvungen att köpa en ny frys för att få plats. Efter att ha pratat med Maria och läst på om färskutfodring var jag till slut övertygad om att det skulle bli värt besväret. När Aragorns diarré vägrade ge med sig fick jag rådet att sluta med skonkost och börja med vom istället - och så skedde vår övergång till färskt foder. Diarrén försvann direkt och har lyst med sin frånvaro sedan dess.

Vilka förändringar har vi märkt då?

Idag har Aragorn en enorm matglädje! Så fort man öppnar frysen eller rör hans matskål kommer han som ett skott och ser förväntansfull ut. Maten fungerar också som berikning eftersom den kommer i olika smak, konsistens och form. Andedräkten är bättre och tandstenstillväxten verkar gå långsammare. Pälsen glänser och hullet är fint. Förr hade Aragorn för vana att tömma sin vattenskål efter kvällsmaten med följden att vi ofta fick gå ut mitt i natten med en akutnödig hund. Det händer aldrig längre eftersom han dricker mindre och jämnare (fodret innehåller vätska). Och för att återgå till skitsnacket som ju är i stort fokus; skiten luktar väldigt mycket mindre och kommer i betydligt mindre mängd.

Jag har försökt tänka ut vad som är negativt med den nya maten och kommit fram till att för Aragorn är det enbart fördelar. På det sätt jag har valt att utfodra, med färskfoder som grund och diverse kött och kosttillskott, blir det lite dyrare om man jämför med torrfodret. Det tar också lite mer tid och engagemang att knåpa ihop matsedeln och portionerna. Det blir dock lättare ju längre man håller på, och jag tycker faktiskt att det är lite kul också. Framförallt känns det väldigt bra att jag kan erbjuda min hund näringsrik mat som är naturlig för honom att äta, och att han har hittat sin matglädje. Både jag, Aragorn och Aragorns husse är överens om att vi aldrig kommer att byta tillbaka till torrfoder!

 

 

 

 

"Detta är Lucky som är en blandras (border collie/jaktlabrador/groenendael), på första bilden är han 4 år gammal. Smått överviktig, omusklad, klåda, lat utan fart, liten arbetslust (med tanke på de raser han är), reaktiv, spyr galla flera gånger i veckan och med dålig matlust. Denna bild är F.B = Före BARF. Lucky är uppväxt på billiga torrfoder och 2009-2010 började Luckys personlighet förändras- från att vara en lydig och snäll farbror till en reaktiv hund. Jag var säker på att felet inte satt psykiskt utan fysiskt och följden blev år av veterinärbesök varje månad. Under åren har diverse olika eventuella diagnoser uppkommit men ingen har varit korrekt. Hösten 2012 skulle Lucky göra sitt fjärde tonsillektomi och i samband med detta lyckades jag få veterinären att gå med på att göra ett gastroskopi med. Detta visade att Lucky lider av kronisk gastrit (kronisk magkatarr). Vi började medicinera men utan verkan. Vi fann Maria (eller om hon fann oss?) vintern 2012-2013 när jag kände att jag var nära att ge upp. Vi bestämde oss för att göra ett sista försök att få Lucky bra, för det är han värd! Han sattes över på en detox/utrensningskost med vom som grund. Snabbt såg jag en skillnad: han började gå ner i vikt, bytte päls, klådan minskade och han slutade spy. Fantastiskt, men bättre blev det! Idag, lite över ett år efter att jag mött Maria, lever Lucky på en BARF-kost och äter allt som en frisk hund kan äta. Den andra bilden är en relativt nytagen bild på Lucky (2013 reds anm.)

7 år gammal är han i sitt livs form. Han har sådan enorm livsglädje, arbetslust, energi, fart och motor. Min bästa vän har inte bara blivit frisk utan han har även förvandlats till hunden jag drömde om när han köptes in; den ultimata arbetshunden och tävlingskompanjonen. Han ligger på en bra vikt, hans kvalsterallergi märks knappt av längre (också tack vare Maria som tipsat om bra tillskott för att minska klådan), han är välmusklad, har fina tänder utan minsta antydan till tandsten (helt utan att jag skrapar eller borstar tänderna) och han är inte längre reaktiv. Jag kan egentligen bara spekulera kring vad som skapat hans "problem", men JAG VET att det är tack vare Maria och bytet till BARF som jag fortfarande har min bästa vän i livet."

Stephanie 

                                                         

Du har varit inaktiv för länge, din session är inte giltig längre.

Ladda om sidan